Shangri-La Expressen

Tidig eftermiddag sätter vi oss till rätta på flyget som ska ta oss till andra sidan jorden. Vi mellanlandar på vägen till Chongqing.

Vi landar i bergsorten Chongqing i västra Sichuan-provinsen. Staden är högt belägen på ett klippformat bergsparti där Jialing-floden utmynnar i Yangtze-floden. Livet på de branta gatorna skiljer sig på en väsentlig punkt från övriga Kina, det finns nästan inga cyklar! Det krävs nämligen lite mer än två cykelhjul för att ta sig uppför de branta gatorna, och stadens mopedfabriker har bråda dagar. Chongqing med omnejd är hemvist åt över 25 miljoner människor. Staden är kontrastfylld med höga skyskrapor och dyra shoppingstråk i centrum, samtidigt som många varor fortfarande bärs av kulier upp och ner för de branta gatorna.

När vi är klara på flygplatsen besöker vi stadens berömda zoo, som rymmer ett av världens största bestånd av pandor. Därnäst besöker vi Chongqings gamla stadsdel, som under de senaste åren restaurerats av pengastarka kineser. Vi går på upptäcktsfärd längs de många charmiga gatorna innan vi beger oss till hotellet för en välförtjänt vila.

Idag ska vi besöka Lhasas största sevärdhet och ett av världens absoluta underverk, Potala-palatset som ligger på toppen av Marpo Ri (det röda berget). Det kolossala palatset grundades år 1690 som regeringssäte för Dalai Lama. Med sina 13 våningar tar palatset andan ur de flesta. Det sägs att palatset rymmer 1 000 rum, 10 000 altare och 20 000 statyer och figurer i ädelmetall. Men bara lugn, vi kommer inte att titta på samtliga. Vi besöker den femte Dalai Lamans gravmålning som är en 14 meter hög chörten (klockformad buddistisk helgedom, även kallad för stupa) som är täckt med 3 700 kilo guld, pärlor och allsköns ädelstenar. Vi besöker även den nuvarande Dalai Lamans (den fjortonde i raden) residens. Vi ser både hans praktfullt utsmyckade audiensgemak och de mer privata salarna. Från taket under de gyllene pagoderna kan vi blicka ut över hela Lhasa, dalen och de ändlösa bergen. Potala är en unik kulturpärla som mirakulöst undkom kulturrevolutionens katastrofala ödeläggelse tack vare att den dåvarande kinesiske utrikesministern Zhou Enlais ingrep personligen. Så sägs det i alla fall. År 1980 öppnades palatset återigen för allmänheten, och år 1995 renoverades det för fyra miljoner amerikanska dollar, något som den kinesiska regeringen gärna skryter om.

Efter lunch besöker vi Jokhang-templet mitt i gamla Lhasa. Här står pilgrimerna varje dag, året runt, i lång kö för att möta sina gudar. Templet grundades av kung Songtsen Gambo år 650, vilket gör det till Tibets äldsta tempel. Det byggdes för att rymma statyn över Jowo Rinpoche (Sakyamuni), den historiska buddhan. På senare år har man lyckligtvis återigen berett plats för det religiösa livet, speciellt på det formella planet. Men trots att det kinesiska undertryckandet var riktigt illa år 1990, fortsatte pilgrimerna att strömma till det gamla templet. Idag fokuserar vi på att följa med de fromma och hängivna individerna in i templet och dess många kapell. Vi kommer att stöta på människor från alla delar av landet. Vi möter dem med bönesnurran i ena handen och oljelampan i den andra. Ödmjuka och fulla av förväntan möter de sina gudar och gudinnor, och mantrat Om mani padme Hum som är en hyllning till Buddha och betyder Juvelen i lotusblomman, flyter i en strid ström över deras läppar. I det gamla templet träder vi in i en dold och mystisk värld som endast är upplyst av stora smörlampor. Förgyllda avbilder av Buddha, stående jättestatyer i sidenkläder, mystiska väsen med tjurhuvuden, guden med elva huvuden och tusen armar blandas i en salig röra med tibetanska pilgrimer. Dofterna förstärker känslan av en avlägsen tid. 

Trots den allvarliga stämningen är det inte svårt att komma i kontakt med tibetanerna, de är stolta över sin kultur och visar gärna upp den. Vi besöker det närliggande Barkhor, ett av Lhasas mest välbevarade områden som sträcker sig runt templets traditionella meditationsgata. Här vandrar pilgrimer och andra fromma runt templet timme ut och timme in. Som solens gång runt jorden kretsar de runt det gamla templet med det ordnade rummet (templet) till höger och det oordnade rummet (vardagslivet) till vänster. De hänger sig åt böner, snurrar sina bönesnurror och en del av dem faller dramatiskt ner på marken vart tredje steg. Kvinnorna är klädda i färgstarka kläder och smycken gjorda av turkoser, koraller och bärnsten. Männen bär ofta en tung kofta med ärmar ner till knäna, ett rött band i det flätade och upprullade håret och en silverbelagd dolk i sidan. I Barkhor lever man på det allra förnämsta av sätt, och här flockas pilgrimerna för att bekräfta de starka traditionerna för Buddha Dharman.

Efter frukost besöker vi Norbulinka (Juvelparken). Parken byggdes på 1700-talet och användes som sommarresidens för olika Dalai Lamor. Bakom höga murar finns en vackert anlagd trädgård med fontäner, och palatset är framför allt känt för sina vackra fresker som berättar om Buddha Shakyamunis liv, samt de viktigaste buddhistiska händelserna i Tibet. Den fjortonde Dalai Lamans arbetsrum ser ungefär likadant ut som det gjorde när han var tvungen att fly in i exil år 1959.

Senare beger vi oss strax utanför staden till Sera-klostret. Sera ligger vid foten av bergen, och det stora komplexet är byggt som en mindre stad som rymde 5 500 munkar på 1400-talet. Idag lever det cirka 400 munkar här, med rykte om sig att vara tämligen politiskt militanta. I slutet av 1950-talet var munkarna aktiva i upproret mot kineserna - ett uppror som drev den nuvarande fjortonde Dalai Laman på flykt till Indien. En av Sera-klostrets viktigaste skatter finns i Sera Ji och består av en skräckinjagande beskyddare som kallas för Tamdrin (Hayagriva i sanskrit) vilket kan översättas till ”den hästhuvade”. Förenklat är Tamdrin en outtröttlig bekämpare av det onda och beskyddare av det goda, och pilgrimerna står ofta i långa rader för att tillbe denna gud. Vi besöker givetvis även debatträdgården, där munkarna tränar sig i retorik och logik. Debatterna har en karaktär av en tävling, eftersom varje nytt argument belönas av kraftiga applåder.

Vi avslutar dagen med ett besök i Lhasa museum, Tibets första moderna museum. Här får vi lära oss mer om Tibets långa och spännande kulturhistoria.

Efter frukost beger vi oss till järnvägsstationen och stiger ombord på Shangri-La-expressen som tar oss 2 199 kilometer över det tibetanska höglandet från Tibets huvudstad, Lhasa, genom Qinghai-provinsen och tillbaka till Chongqing. Nu börjar en enastående tågresa över den tibetanska högplatån genom Kinas mest storslagna och dramatiska landskap, som vi dessutom kan njuta av från första parkett. Järnvägen invigdes och togs i bruk för första gången den 1 juli 2006, och dess ingenjörsarbete kan jämföras med Kinesiska muren och De tre ravinernas damm vid Yangtze-floden. Efter Lhasa börjar vår tågresa genom den flacka och frodiga platån. Här ser vi tibetanska böneflaggor vaja för vinden och nomader driva sina jaker och får. Borta i horisonten skymtar de höga bergen som kräver inte mindre än tre lok när etappen mot Tanggula-passet påbörjas. Banan är anlagd på permafrost och ska passera en höjd på 5 072 meter, vilket gör Tanggula-passet till resans högsta punkt. Här fungerar Kunlun-bergskedjan som en avskärmning på ena sidan Himalayabergen tronar upp sig på andra sidan. Vi får inte lov att lämna tåget på världens högst belägna järnvägsstation, men kan njuta av utsikten från våra kupéer, medan vi funderar över varför man har valt att bygga en station just här, i ett så öde område.

Senare passerar vi djupa alpliknande dalar och bergsökenlandskap, och kör genom naturreservatet Kekexili. Reservatet etablerades år 1995, och de 230 djurarterna har hela 45 000 kvadratkilometer att vältra sig på. Det finns goda möjligheter för oss att se jakflockar, och inte minst den tibetanska antilopen, som även kallas för Chiru. Tyvärr är antilopens päls upphov till en omfattande tjuvjakt. Ullen som utvinns från djurets innersta päls kallas för Shahoosh, och anses som den finaste i sitt slag. Eftersom det är förbjudet att jaga antilopen smugglas ullen över Himalayabergen till Kashmir i Indien, där den bearbetas och vävs till sjalar, som senare smugglas vidare från Indien till västvärlden. När vi kör genom Kekexili stannar tåget vid olika stationer, men varierande längd på varje uppehåll. Vi äter middag i tågets restaurangvagn innan vi kryper till kojs. 

Vid midnatt anländer tåget till Golmud som framför allt är en stad som lever på gruvdrift och oljeutvinning, och landskapet runt staden påminner mest om ett månlandskap. Vi befinner oss nu i den öde provinsen Qinghai på den tibetanska högplatån. Provinsen är en av Kinas största, men tyvärr även en av de fattigaste. Provinsen är inte så känd bland västlänningar, och har i många år framstått som en kinesisk version av Sibirien. Förutom att man faktiskt kan jämföra de två landområdena rent naturmässigt, har både Qinghai-provinsen och Sibirien helt saknat uppmärksamhet från sina respektive huvudstäder, vilket ofta har lett till ökad korruption och kriminalitet. Provinsen förtjänar bättre än så: Qinghai-provinsen utgår bland annat från tre av Asiens mäktigaste floder, Gula floden (Huang He), Yangtze (Chang Jiang) och Mekong-floden. Samtidigt är den födelseplats för några av Tibets största andliga ledare, med Dalai Lama som den mest kända.

I slutet av förmiddagen passerar vi staden Xining, Qinghai-provinsens huvudstad och den största staden på den tibetanska högplatån, och på eftermiddagen når vi Lanzhou, huvudstad i Gansu-provinsen i centrala Nordkina. Staden ligger i slutet av Hexi-korridoren där Sidenvägen i flera tusen år har förbundit Kina med resten av världen. Försvaret av korridoren mot Centralasiens vilda horder var en ständig källa till oro för olika kejsare i Kina. Idag ligger det en gång så utsatta området tryggt mitt i Kina, även om dagens kulturförhållanden fortfarande bär spår av Sidenvägens turbulenta historia. Dessutom är staden den första stora staden längs Gula floden, som alltså har sitt ursprung i västra Qinghai-provinsen. Härifrån svänger floden norrut mot Mongoliet, genom Centralkinas lössplatå, där floden får sin karakteristiskt gula färg av platåns gula jord. Floden mynnar ut i Östkinesiska havet. Sent på kvällen kommer vi fram till Xian i centrala Kina. Den gamla kejsarstaden är belägen i den centrala Shaanxi-provinsen, i hjärtat av den kinesiska kulturens rötter. Idag är staden förmodligen mest känd för 1900-talets största arkeologiska fynd, terrakottaarmén, som vaktar den förste kejsaren Qins grav. Vi vaggas till sömn av tågets gungande rörelser, allt medan vi tillryggalägger den sista sträckan innan vi kommer fram till Chongqing nästa morgon.