Från Island till Svalbard via vulkanön Jan Mayen

Vi går ombord på Ocean Atlantic i Reykjavik och rör oss därefter norrut genom Danmarkssundet och sätter kurs mot den avsides belägna ön Jan Mayen.

På vår kryssning kommer du att kunna ta del av inspirerande och lärorika föredrag av våra erfarna expeditionsguider och arktiskt djurliv och klimat, upptäcktsfärder och geologi. Du kan också ge dig ut på däck för att fånga en glimt av flyttfåglarna som elegant svävar nära fartyg och reling, och förhoppningsvis några valar.

Mitt i Norska havet i norra Atlanten ligger den gåtfulla vulkanön Jan Mayen. Ön ligger nära den mittatlantiska ryggen som är grunden till dess vulkaniska existens. Ön är inte bara gåtfull på grund av sitt isolerade läge, men även eftersom dimma och moln täcker Jan Mayen en stor del av året. 

Jan Mayen tillhör Norge, och berget Beerenberg är en av de högre av Norges 300 toppar, och når över 2 000 meter över havet. Ön är endast bebodd av 18 personer som vaktar metereologstationen och ingår i det norska försvaret. Vi ska försöka ta oss i land på den smalaste delen av ön, från antingen söder eller norr, beroende på den aktuella vindriktningen och bränningarna. Det vulkaniska ursprunget syns överallt med askblock, lavaströmmar och glaciärklädda Beerenberg högt över våra huvuden.

Efter en trevlig promenad på den smala landtungan tar våra zodiakbåtar oss tillbaka till Ocean Atlantic så att vi kan fortsätta vår resa norrut.

Föredrag, film och kanske något spel står på programmet denna dag till havs.

Vi närmar oss Svalbard och får den största ön, Spetsbergen, i sikte på eftermiddagen. Här kan vi få syn på flera olika valarter när vi närmar oss ögruppen och rör oss in över kontinentalsockeln. Väder och vind har en betydelse för kaptenens och expeditionsledarens beslut om rutten. Kanske kommer vi att landstiga någonstans på sydvästkusten om väder och vind tillåter.

Tidigt på morgonen lägger vi till vid Longyearbyen som är Svalbards ”huvudstad”. Staden grundades först under namnet Longyear City år 1906 av den amerikanske entreprenören John Longyear, som bedrev gruvdrift på Svalbard. Longyearbyen är idag Svalbards administrativa centrum och huvudsäte för ögruppens översta myndighet, Sysselmannen. Staden ligger på Adventsfjordens sydvästsida, en sidofjord till den 100 kilometer långa Isfjorden på Spetsbergens västsida. Den är omgiven av berg både i utmarken och på fjordens andra sida där det karakteristiska Hiorthberget tronar majestätiskt. Redan år 1916 övertogs Longyearbyen av ett norskt kolkompani och området har präglats av gruvdrift ända fram till våra dagar. Idag har staden cirka 2 000 invånare, huvudsakligen norrmän, och den tidigare så dominerande gruvdriften är inte längre stadens huvudaktivitet. Longyearbyens invånare sysslar idag huvudsakligen med forskning, undervisning och den modesta turismen som finns i området. Den som förvirras av användandet av Spetsbergen och Svalbard ska veta att ögruppen döptes till Svalbard redan i de isländska sagorna år 1194, och att Spetsbergen var Willem Barentsz namn på öarna år 1596 på grund av det karakteristiska landskapet med karga och spetsiga berg. Namnet hängde med fram till efter första världskriget. Spetsbergen är idag namnet på den största av öarna i ögruppen, som har fått samlingsnamnet Svalbard. 
Efter ankomsten ger vi oss ut på en kort rundtur i Longyearbyen. Här introduceras vi för stadens fascinerande historia och nutida roll som huvudstad på Svalbard, som kan anses som världens nordligast belägna ”riktiga” stad. Efter besöket i Longyearbyen kör vi till hamnen och går ombord på fartyget igen. Därefter fortsätter vi vår båttur ut genom Adventfjorden och Isfjorden och sätter kurs norrut längs Prins Karls Forland. Kanske har vi turen att se vår första val redan på vägen ut från Isfjorden

Efter båtturen i den ljusa natten med midnattssol längs Prins Karls Forland och Forlandet nationalpark som omfattar hela ön, kommer vi på morgonen fram till nordspetsen, Fuglehuken, där det imponerande Fuglehuksberget reser sig nästan 600 meter över havet. På näset nedanför finns en liten fyr som är med och markerar inseglingen till Kongsfjorden och Ny-Ålesund. Själva berget är en viktig ynglingsplats för spetsbergsgrissla och tretåig mås.
Om vädret tillåter ska vi göra kryssningens första landstigning som görs från solida och sjösäkra zodiakgummibåtar som ligger redo för användning på fartygsdäcket. Efter besöket vid Fuglehuken flyter vi in i Kongsfjorden som är omgiven av 1 000 meter höga fjäll, och där de stora glaciärerna Kongsbreen och Kronebreen kalvar. Här kan man ofta se vitval och vågval och vi hoppas att vi har turen med oss även i år. På den sydliga bredden besöker vi Ny-Ålesund som är en av världens nordligaste städer tillika stolt innehavare av världens nordligaste belägna postkontor och museum. Detta är en otroligt tuff belägenhet för en stad, men Ny-Ålesund sjuder av atmosfär och är väldigt intressant. Staden var på sin tid Amundsens och Nobiles sista stopp innan flygningen med luftskepp över Nordpolen, och Kings Bay Kull Company bedrev gruvdrift här fram till år 1962 då en gruvolycka tvingade den norska regeringen att avgå. Ny-Ålesund är idag internationellt centrum för arktisk forskning och varje sommar har cirka 100 vetenskapsmän av flera olika nationaliteter fullt upp med att undersöka allt från mikrobiologi till det arktiska klimatet. 
Tundran utanför staden är otroligt vacker. De vilda renarna tar sig väldigt nära stadsgränsen i sin jakt på mat. I och runt Ny-Ålesund ynglar många bramgäss som vallar runt sina gässlingar i staden. Det går även att se havstärna, och fjällripa, som är den enda landfågeln som övervintrar på Svalbard. Ripan utgör en rolig syn när den spankulerar runt med sina långa ”stövlar” av vita fjädrar. Vi ska bege oss utanför stadens isbjörnsgräns som är tydligt markerad med skyltar. Här har vi sällskap av reseledarna de hundra meterna till Amundsen-expeditionens luftballongsmast. 

På eftermiddagen planerar vi för landstigning vid historiska och natursköna Ny-London på Blomstrandhalvøya. Platsen är rik på historia, geologi, fågelliv och flora. År 1906 upptäcktes en förekomst av marmor som man försökt utvinna från 1911. Kvaliteten var för dålig och projektet lades ner år 1920. Idag kan vi, 100 år efteråt, se bebyggelse, järnvägsspår, kranar samt ångmaskiner som lämnats kvar. Vi tar en promenad i området som bjuder på en god variation av arktiska växter som är anpassade efter den korta och soliga växtsäsongen med temperaturer från få grader över fryspunkten. Sent på dagen styr vi kosan norrut och mot nya äventyr.

Vi vaknar med en fantastisk utsikt mot glaciärklädda berg på vår väg längs Danskøya. I Smeerenburgfjorden planerar vi att gå i land på Amsterdamøya där staden Smeerenburg anlades för 400 år sedan av holländska valfångare. Svalbards nordvästra hörn upptäcktes först av holländaren Willem Barentsz och här anlades en bebyggelse där upp emot 200 personer vistades på sommaren. Smeerenburg, som betyder fettstaden, anlades på en flack sandudde. Här släpades de tillfångatagna grönlandsvalarna in och den värdefulla valoljan kokades med hjälp av stora mängder sibirisk drivved i stora kar som det finns spår av än idag. Platsen har dessutom ofta använts som uppgångsplats för valrossar. På motsatt sida av fjorden har vi möjlighet att se knubbsäl som vilar på stora stenar i en skyddad vik vid Virgohamna. Vi kan inte gå iland här men kan ändå se resterna av den otursdrabbade hjälten August Andrées station varifrån han försökte nå Nordpolen i en luftballong. På eftermiddagen planerar vi landstigning på ön Fuglesongen. Platsen är känd för att ha en stor koloni alkekungar, och vi når dit efter en kort promenad. De små alkekungarna ynglar i sprickor och hålor under de stora klippblocken, och rösterna från de tusentals fåglarna bildar en enda stor kör, som har gett platsen dess namn. Vi upplever fåglarna på nära håll och ser hur de drar till havs i stora flockar där de hittar sin föda innan de med susande vingar återvänder till klipporna. Vid foten av fågelkolonin kan man ofta se polarräv på jakt efter en munsbit. På kvällen styr vi åter kosan ut på öppet hav mot norr och nordöst och packisens kant.

Hela dagen är avsatt åt att resa längs packisen på vår jakt efter framför allt isbjörn. Merparten av Svalbards stora bestånd av detta kanske mest ikoniska av alla de arktiska djuren, följer packisens kant norröver i den arktiska sommaren. Det beror på att många sälar, som är isbjörnens viktigaste föda, framför allt vistas här, där den stora storsälen ofta ses. Exakt hur långt norrut och österut vi kommer beror helt på vädret och isförhållandena på dagen, men sistnämnda beror även på hur kall vintern 2018/19 har varit. Möjligtvis finns det även tid för en zodiakkryssning längs iskanten innan vi i slutet av dagen återigen beger oss söderut mot huvudön Spetsbergen.

Under natten har vi rört oss från packisens kant norr om Svalbard och mot Woodfjorden på Spetsbergens nordkust. Woodfjorden präglas av röda sandstensfjäll som fick sin röda färg när Svalbard låg nära ekvatorn för över 400 miljoner år sedan. Beroende på vädret ger vi oss först in i Woodfjorden och därifrån vidare till Liefdefjorden. Vid fjordens mynning möts vi av den fågelrika ön Andøyane som vi räknar med att kunna köra runt med våra zodiakbåtar. Vi hoppas även att vi kan stiga i land på halvön Reinsdyrflya. 
Området kännetecknas av en mjuk böljande slätt på cirka 250 kvadratkilometer som sluttar ner mot fjorden. Vi befinner oss nu i Nordvest-Spitsbergen nationalpark. På Reinsdyrflya lever ett större bestånd renar som rör sig fritt runt hela området. När fjordarna fryser till is på vintern utökas renarnas område även till de omkringliggande öarna. Här på öarna i Liefdefjorden hittar vi ynglande ejder och kortnäbbad gås. Om vi har tur kan vi även få se den mer sällsynta kungsejdern. Den är lätt att känna igen på det färgsprakande huvudet. 
På eftermiddagen hoppas vi kunna fortsätta hela vägen till Liefdefjordens slut där den enorma och fem kilometer breda Monacoglaciären ligger. Den imponerande glaciären, som aldrig är stilla med sin kalvande glaciärfront, ligger framför de pampiga och karga bergen. Isen skiftar från kritvit till lysande turkos och vi känner av kylan från naturens egen frys. Vi planerar att bege oss ut på zodiaktur mellan isbergen på säkert avstånd från glaciärfronten. Här festar flockar av tretåig gås och havstärna på plankton som dras med av smältvattnet som rör sig uppströms. Det är i slutändan isförhållandena som avgör var vi kan segla och var vi kan sjösätta våra zodiakbåtar, framför allt norr och nordöst om Svalbard. Vi kan behöva göra några mindre ändringar i programmet längs vägen. Det finns ett antal spektakulära lokaliteter längs ögruppens västra och sydvästra kust. Här är isen inte fullt lika utbredd på grund av Golfströmmen, och denna kan besökas om programmet norrut måste kortas ner.

På morgonen rör vi oss in i Krossfjorden på huvudön Spetsbergen där Fjortende Julibreen kalvar ner i charmiga Fjortende Julibukta. På den frodiga och gräsklädda sluttningen ser man ofta betande renar och deras kalvar. På Redingerpynten finns ett litet fågelberg där den unika lunnefågeln har sitt rede, och här kan man även se spetsbergsgrissla. Härifrån reser vi till slutet av fjordsystemet till Lilliehöökfjorden med den stora och väldigt aktiva Lilliehöök-ismassan. Här avslutar vi dagen med att segla mellan de många större och mindre isbergen som glaciären kastar ut i fjorden, naturligtvis på säkert avstånd från fronten. Från Lilliehöök beger vi oss ut från fjordarna och styr kosan mot den södra delen av Svalbard.

På morgonen anländer vi till Bellsund på Spetsbergens sydvästra kust där klimatet är relativt milt. Vi har hela dagen på oss att utforska sundet som är den yttre delen av ett stort fjordsystem. Området har rika kolavlagringar och djupt inne i fjorden finns den norska kolgruvan Sveagruva. Förr i tiden var Sveagruva det största gruvsamhället på ögruppen, men priserna sjunker och gruvan håller nu på att avvecklas. Tidigt på dagen landstiger vi vid Vårsolbukta där den största attraktionen är en klippvägg med stora kolonier av alkekungar. Tundran är hem åt hundratusentals fåglar som lockar till sig betande renar. Det är dags att gå en promenad längs stranden där det fortfarande finns spår kvar efter den industriella eran. Samtidigt som vi intar vår lunch ombord korsar vi Bellsund längs den smala men 4 kilometer långa Akseloya, till mynningen till Recherchefjorden i söder. Vi ska ge oss ut på en sista zodiakkryssning och går i land vid Calypsobyen. Här grävde man efter kol i början av 1900-talet men aktiviteten fick aldrig något kommersiellt genombrott. Här bjuder Calypsobyen på spår av neoindustrialismen i där alla möjligheter till lönsamhet utforskades. Under natten (eller natt förresten, solen går ju aldrig ner) har vi rört oss tillbaka mot Isfjorden och Longyearbyen.

På morgonen går vi upp tidigt och äter en lätt frukost innan vi åker till flygplatsen där flyget hem väntar.