Ett familjeäventyr i Kenya
När Albatros startade 1986 hade Albatros nästan bara resor till Afrika, och min man Sören och jag bestämde oss för att ta med barnen till Kenya när vi ändå skulle dit för att planera safariresor dit. Vi hade tänkt oss kombinera nytta med nöje och avsluta vår resa med lite strandsemester med barnen.
Sören hade åkt i förväg och jag skulle flyga ner med våra barn, Rasmus på 4 år och vår dotter Cæcilie på 5 månader. Jag checkade in med barnen på Kastrup och gick ombord på flyget. Så långt, så gott. Att resa så långt med två små barn är som alla föräldrar vet inte alltid helt enkelt, men flygpersonalen var otroligt hjälpsam och vi saknade ingenting ombord.
Att landa på flygplatsen i Nairobi är en upplevelse i sig själv; du ser, luktar och hör att du har kommit till Östafrika, ett sant inferno av intryck. Bara det att ta sig till bagagebandet, hämta resväskor och en bagagevagn med en 4-åring och en 5-månaders bebis var med andra ord det vi nuförtiden kallar en utmaning:
”Stå kvar och vakta din lillasyster och våra grejer, så hämtar mamma en bagagevagn”. Min son tittade storögt på mig. ”Om det kommer nån som vill ta det så skriker du allt vad du kan…!”, fortsatte jag förmanande, innan jag med snabba steg och hjärtat i halsgropen försvann för att leta efter en bagagevagn.
Utanför ankomsthallen stod vår chaufför och väntade på oss. På den här tiden – 80-talet – var det inte vanligt att ha kreditkort, och det hade inte jag heller. Men jag hade lite amerikanska dollar med mig och vi stannade till vid en bank på väg till vår lodge vid Lake Naivasha för att växla. Bilresan kändes som en evighet. Det var varmt och även om vi inte skulle särskilt långt så tog det 8 timmar på de gropiga vägarna.
När vi kom fram till banken – mitt i en liten by på landsbygden – hade min son somnat. Jag lät honom sova i bilen med chauffören. Så lång tid kan det ju inte ta att växla pengar. Eller…?
Banken var fylld till bristningsgränsen med människor som pratade högljutt med varandra. När jag öppnade dörren med Cæcilie på armen blev det knäpptyst. Alla tittade nyfiket på mig. Personalen visade väg till chefens kontor, som tog det hela på stort allvar. Det stämplades papper till höger och vänster och allt skrevs under och kontrollerades. När vi till sist var färdiga hade det gått 45 minuter. Min son hade vaknat och räckte ut tungan till alla nyfikna ansikten som tittade på honom i bilen. Lite tvekande började åskådarna räcka ut tungan till lille Rasmus också – var det verkligen så här man skulle göra…? I vilket fall som helst var det 4-åringens första interkulturella möte.
Väl framme vid Lake Naiwasha var det ingen som hade hört talas om min man eller Albatros. Nu var goda råd dyra. Till sist fick jag hyra en liten hydda med några filtar och lite ved, så att vi kunde tända en brasa. Jag lyckades köpa lite potatis, bröd och regnvatten – i vilket fall som helst hade jag gjort en regndans för att visa att det skulle vara rent vatten. Hyddan vi bodde var i var väldigt enkel. Toaletten bestod av ett hål i marken och allehanda kryp smög obehindrat in genom hålen i väggarna.
Jag tände en brasa och lugnet sänkte sig över omgivningarna. Utsikten var storslagen. Savannen sträckte sig så långt ögat nådde och cikadorna fyllde kvällsluften med sång. Vår middag den kvällen och frukosten nästa dag bestod av grillat bröd som jag hade doppat i Cæcilies pulvermjölk – och för den som har lust att prova något liknande så kan jag avslöja att det smakar lite som fattiga riddare.
Naturligtvis var det omöjligt att sova den natten. Jag låg i sängen med barnen och önskade att jag hade packat till det här äventyret, istället för viktiga affärsmöten i Mombasa. Mitt praktiska resestrykjärn kom inte helt till sin rätt här.
Jag hörde hur insekterna kröp runt på golvet. I den kolsvarta natten förvandlades alla ljud till enorma lejon, men när morgonljuset äntligen lyste upp himlen nästa morgon kunde jag se att spåren tillhörde en hund. Med Rasmus i handen och Cæcilie i en bärsele på magen stod jag utanför hyddan i morgonsolen och funderade på vad jag skulle göra nu. Då fick Rasmus plötsligt syn på en välkänd figur på horisonten, hans pappa.
Äntligen framme.
