Azerbajdzjan

Azerbajdzjans huvudstad Baku är hemvist för välbevarade palats, moskéer och vackra byggnader bakom tjocka fästningsmurar. Det finns också spännande marknadsplatser och själfulla kullerstensgator. Huvudstaden präglas dock också av ny rikedom med stora moderna byggprojekt och skyskrapor i glas och stål. 

Rikedomen kommer från olja och naturgas, som bokstavligen flödar upp ur marken här, och som har varit en viktig inkomstkälla sedan 1880-talet, då Baku ansågs vara ett slags österns Paris med ett rikt kulturliv och vacker arkitektur. Staden har bland annat mer än 80 mycket fina jugendbyggnader, som byggdes av oljetjurar i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Synen är också vacker på martyrernas kyrkogård för de som stupade under upproret 1990. Här har du en fantastisk panoramautsikt över Baku, Kaspiska havet och de landmärkesmässiga Flammtornen, en treenighet av skyskrapor, varav den högsta är 182 meter. Även spektakulärt är Mattmuseet, vars byggnad föreställer en ihoprullad matta. På Absheronhalvön, som utgör den norra delen av Baku, ligger det fascinerande eldtemplet Ateshgah, där brinnande gas strömmar ut ur marken, och lite utanför staden kan du uppleva flera intressanta saker, inklusive det brinnande berget Yanar, bröderna Ludvig och Robert Nobels hus, Villa Petrolea, det imponerande Heydar Aliyev kulturcentrum ritat av den världsberömda kvinnliga arkitekten Zaha Hadid.

Lång och händelserik är en underdrift. Azerbajdzjans historia sträcker sig tillbaka till 700-talet f.Kr., då Azerbajdzjan var en del av det antika mediska riket. Från 400-talet f.Kr. kom området under akemenidernas styre, och senare under 300-talet nämner grekiska källor en egentlig statsbildning i området söder om gränsfloden Araks. Namnet här var Atropatene. 

Runt Kristi födelse såg Albanien, en ny statsbildning i dagens Azerbajdzjan, dagens ljus, och i början av 300-talet ersattes den traditionella elddyrkan av kristendomen under den armeniska kyrkan. Även om Albanien hotades av både perser och turkisktalande nomadstammar – och även var involverat i krigen mellan Rom och Bysans – präglades perioden som sträckte sig fram till 700-talet av ekonomiskt välstånd och även ett starkt inflytande från armenisk kultur.

Från början av 600-talet erövrades dock Azerbajdzjan av araberna och placerades under det islamiska kalifatet. Omvälvningarna var långt ifrån över, och under de följande århundradena uppstod olika småstater, medan östra Kaukasus invaderades av de turkiska seldjukerna omkring år 1000. Från 1100-talet blomstrade vetenskap, litteratur och ekonomi – den senare inte minst tack vare en betydande export av bland annat siden, ull, olja och keramik. 

Mongolernas och Timur Lenks härjningar i området innebar nya bakslag, men redan från 1400-talet blev staden Shirvan centrum för sidenproduktion, och internationella relationer etablerades – inte minst med Moskva. Under Ismail I (1502-1524) upphöjdes den shiitiska grenen av islam till statsreligion. 

I början av 1800-talet avstod Iran området norr om Arakbergen till Ryssland och fastställde därmed gränserna för den nuvarande uppdelningen av Azerbajdzjan mellan Ryssland och Iran.

År 1883 förbands oljestaden Baku med Tbilisi med järnväg, vilket gav ytterligare fart på utvecklingen. Politiskt blev Baku centrum för den socialdemokratiska rörelsen i Ryssland. Oroliga år följde under åren kring första världskriget. Sovjetunionen tog makten i Baku 1917, men motstånd gjordes och från september 1918 till april 1920 styrdes Azerbajdzjan av det nationalistiska partiet Musavat, som stöddes av bland annat turkiska och brittiska invasionsstyrkor. I april 1920 intog dock Röda armén Baku och återupprättade sovjetmakten, och fram till 1991 var Azerbajdzjan en unionsrepublik i Sovjetunionen. 

1990-talet präglades av politisk oro, där landet också var inblandat i en blodig konflikt med Armenien om enklaven Nagorno-Karabach. En konflikt som blossade upp 2020. Landet styrs mer eller mindre autokratiskt av Ilham Heydar Oğlu Aliyev, som tog över efter sin far, diktatorn Heydar Aliyev, år 2003.