Tågresa längs polcirkeln

Vi flyger från Arlanda med kurs mot norra Sverige. Om tiden tillåter tar vi efter ankomst en liten tur runt i Luleå. Har kan vi bl.a. se stadens torg, kyrka och gågata. Kuststaden är om sommaren ett favoritutflyktsmål för många norska turister som lockas av billiga svenska priser och de långa sommarkvällarna med utsikt över Bottenhavet.
Vi övernattar på hotell i Luleå.

Idag inleder vi första etappen av vår 500 km långa tågresa mot Narvik i Norge. Efter frukost på hotellet beger vi oss mot tågstationen i Luleå. Så snart vi hittat våra platser, kan vi luta oss tillbaka och njuta av naturen genom björkskogar, tundra och karga månlandskap. Här är det långt mellan stationer och ortsnamnen är ofta samiska.
Under resan på dagens sträckning korsar vi polcirkeln. I verkligheten är polcirkeln inget annat än den 66° 33’39” breddgraden men det som den markerar är spännande. Det är nämligen här som midnattssolen och polarnatten börjar. Till landområden norr om polcirkeln, med midnattssol respektive polarnatt, räknas bl.a. Nordpolen, Norra Ishavet, tusentals stora och små öar och landområden i Grönland, Alaska, Kanada, Sibirien, Ryssland, Island och naturligtvis också delar av Norden.

De geografiska fenomenen midnattssol och polarnatt beror på att jordens axel, den osynliga linjen genom jorden mellan nord- och sydpolen som jorden roterar kring – lutar. När jorden kretsar runt solen, lutar nordpolen mot solen under vårt sommarhalvår och bort från solen under vårt vinterhalvår.

På eftermiddagen når vi Kiruna, som är Sveriges nordligaste stad och hemort för cirka 17.000 invånare. De flesta här arbetar inom gruvdriften, rymdindustrin och turismen i området. Kiruna är numera kanske mest känd för att vara staden som ska flyttas. Detta och mycket annat ska vi se närmare på den följande dagen när vi besöker gruvan, som är huvudorsaken till denna ganska omfattande flytt. Staden har sedan 2014 varit igång med att flyttas cirka tre kilometer österut; projektet väntas vara fullbordat först år 2100!

Kirunas existens beror på Malmberget i Gällivare och den underjordiska gruvan i utkanten av Kiruna stad (Luossavaara-Kiirunavaara). I Gällivare bryter sällskapet LKAB en av världens rikaste järnmalmer från det stora brottet i Gropen. Från Malmberget transporteras malmen på tågbanan genom Kiruna till Narvik i Norge. Men trots malmens höga halt har det inte alltid varit ekonomiskt sus och dus för varken LKAB eller Kiruna; anläggningen av järnbanan var dyr, klimatet kargt, järnpriserna låga och konkurrensen hård från världsmarknaden.

Vi avrundar dagen med övernattning på hotell i Kiruna.

Idag väntar en av resans absoluta höjdpunkter, när vi korsar gränsen till Norge.

Innan vi ånyo hoppar ombord på tåget ska vi besöka gruvbolaget LKAB, som står för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, en av världens ledande producenter av förädlade malmprodukter. Själva malmförekomsten i den underjordiska gruvan är den största i världen. 4 kilometer lång, 80 meter bred och minst 2.000 meter djup. Gruvbolaget LKAB fraktar än i dag järnmalm via tågbanan från gruvorna i Kiruna och Malmberget till Luleå och Narvik för vidare transport till utlandet, vilket vi själva får en inblick i när vi på eftermiddagen tar tåget samma väg mot Narvik.

Järnvägslinjen mellan Narvik och Kiruna anses vara en av världens mest spektakulära järnvägslinjer. Det vackra och varierande landskapet tar oss längs fjordar och över fjäll med en utsikt som tar andan ur de flesta.

Ofotbanen utgör också en väsentlig del av Narviks försörjning. Då samerna för mer än 250 år sedan fann järnmalm, användes renar och hästar till att transportera malmen till kusten. Detta fortsatte fram till år 1898, då både de norska och svenska regeringarna enades om att anlägga en järnväg.

”Rallarna” var namnet på de kringresande arbetarna som byggde järnvägen. De kom från hela Norden och arbetsförhållandena var mycket svåra. De långa vintrarna gjorde att man endast kunde arbeta i tunnlar under vintermånaderna och bristen på dagsljus var också ett betydande problem. Arbetet var hårt och lönen låg.
I november 1902 knöts den högtidliga järnvägsförbindelsen på var sin sida om gränsen, men på grund av vintervädret och mörkret sköts den officiella invigningen av banan upp till sommaren 1903.

Redan 20 år senare elektrifierades Ofotbanen, och fortfarande i dag är banan den nordligast belägna elektrifierade järnvägen i världen.

Utöver den vackra naturen är det också värt att lägga märke till de fina, små rödmålade tågstationerna som vi passerar under resan.

Malmtransporter är idag den avgjort viktigaste funktionen för Ofotbanen. Malmtågen kör dygnet runt, året runt, och i mer än 110 år har tågtrafiken på Ofotbanen transporterat mer än 1 miljard ton järnmalm.

Landskapet och utsikten på dagens tågresa skiljer sig från gårdagens. Inte långt efter att vi har lämnat Kiruna, höjer sig landskapet och om vädret är med oss kan vi skymta Kebnekaise, Sveriges högsta berg. Stationerna är få och öde och de karakteristiska trähusen ligger direkt på de kala klipporna. När vi når den norska gränsen, öppnar sig fjället och vi får syn på Ofotfjorden: en trevligare avslutning på tågresan kan vi inte önska oss.
Vid ankomsten till Narvik Station beger vi oss till vårt hotell och checkar in.

Innan vi avrundar dagen ska vi ta oss med linbana upp till toppen av Narvikfjället. På mindre än 15 minuter transporteras vi upp till en höjd av 1.000 meter, där det väntar en fantastisk utsikt över djupa fjordar och höga bergsmassiv. Narvikfjället är Nordnorges största alpina skidanläggning och mycket populärt under vintermånaderna. Från slutet av juni till mitten av juli kan man uppleva midnattssolen från toppen av fjället.
Vi övernattar på hotell i Narvik.

Innan vi lämnar Narvik, ska vi besöka Narvik Krigsmuseum. Under andra världskriget var Ofotbanen en av orsakerna till att nazisterna ockuperade Norge. De ville nämligen lägga beslag på järnmalmen. Tyskarna invaderade regionen den 9 april 1940 och i två månader rasade striderna i området, där de norska och tyska trupperna inte endast kämpade mot varandra, men också mot hårda väderförhållanden, branta berg och brist på proviant.

På Narvik Krigsmuseum blir vi klokare på det som blev kallat ”Slaget om Narvik”.

Vi lämnar därefter Narvik och fastlandet och kör mot Vesterålen, en ögrupp norr om Lofoten. Där väntar ännu en dag med storslagen natur med upp till 1.200 meter höga bergstoppar som speglar sig i havet.

I Vesterålen hittar vi Norges största ö, Hinnøya. Här ska vi besöka en liten samisk rennäring. Familjen vi ska besöka har hållit renar i mer än 150 år – eller sedan deras förfäder flyttade sina bestånd hit från norra Sverige.
Vi lär oss om familjens renar och får höra mer om deras betydelse för samerna. Vi blir inbjudna i kåtan och får en varm renköttsoppa medan vi lyssnar på de spännande berättelserna om den samiska kulturen, om deras liv och levebröd, de samiska legenderna och inte minst om renarna. Renägare är starkt knutna till renarna och har använt renar och slädar som transportmedel i flera hundra år.

Renen är en hjortart som lever på det norra halvklotet. Både han- och honrenen har horn som växer varje år. De livnär sig på gräs, blad, örter, renlav och även svamp som grävs upp ur snön om vintern. Vilda renar kan kanske verka opåverkade av människors närvaro – vilket inte är fallet; för att överleva de hårda vintrarna sparar djuren så långt som möjligt på energin och flyr endast om de verkligen känner sig hotade.

En renhane väger normalt över 100 kilo medan en renhona väger cirka 75 kilo.

Vanligtvis hålls inte djuren stängslade utan kan fritt röra sig i området. Men efter flera hårda vintrar med svåra betesförhållanden valde familjen att sätta upp stängsel så att de kan utfodra renarna under den kallaste delen av vintern.

Laviner från Vesterålens branta fjäll kostade också livet på ett antal renar innan de kom innanför hägnets skydd.
Om vi har tur får vi också lyssna till samernas jojk, deras urgamla traditionella sångsätt, innan vi säger farväl och kör mot vårt hotell i staden Melbu på ön Hadseløya.

Idag reser vi norrut mot staden Andenes som ligger på den norra spetsen av ön Andøya.

Häruppe, norr om Lofoten, är bergstopparna inte ensamma om havsutsikten. Vi är nära inpå kontinentalsockeln vilket gör havsområdet attraktivt för valar. Den stora koncentrationen av plankton och småfisk gör att det om sommaren är stora chanser att se kaskeloter.

Vid ankomst till Andenes, har du möjlighet att följa med på valsafari. Folk från hela världen kommer till dessa avlägsna öar för att se valar, och även om det inte ges någon garanti, så är denna plats det närmast vi kan komma en valgaranti (det finns valar i området året runt) så jag hoppas turen är med oss och vi får se dessa fantastiska varelser.

Valsafarin varar cirka 2-4 timmar och är en tillköpsutflykt, som beställs och betalas hemifrån – läs mer nedanför i programmet. För den som inte vill med på valsafari är det tid på egen hand för att se närmare på staden. Den lilla fiskeorten Andenes med färre än 3.000 invånare har sitt eget säregna fyrtorn. Den 40 meter höga fyren byggdes 1859 och det gjordes meteorologiska observationer från fyren i nästan 100 år. 1978 automatiserades fyren. Från toppen är det en vacker utsikt över staden och det mesta av ön.

Vi reser tillbaka till Melbu på den nya 51 km långa vackra riksvägen, som går längs Andøyas västkust. Utöver norra Europas längsta vita sandstrand på 2,5 kilometer, bjuder sträckan på flera fantastiska vyer. Sent om eftermiddagen är vi tillbaka på vårt hotell.

(Dagens körsträcka är på ca. 300 km.)

Idag väntar ännu en av resans verkliga höjdpunkter, när vi ska uppleva Lofotens vilda natur och små måleriska fiskebyar.

Från Melbu tar vi båten till Fiskebøl, en tur på ca. 40 minuter. Från Fiskebøl kör vi därefter mot den sydligaste delen av Lofoten. Men det är inte en helt vanlig körtur, för vi kör genom Lofotens unika och djupt fascinerande landskap, där närmast majestätisk elegans blandas med vild, rå och otämjd natur. Det pockar på uppmärksamheten och bjuder på mängder av fotomöjligheter och det kan vara en god idé att med ett extra minneskort (eller en extra rulle film) på resan. Vi stannar vid några av de vackraste platserna, bl.a. vid Ramberg Strand, som ligger vid Jusnesvika. Omgivet av grönt gräs, blått hav och storslagna berg är Ramberg Strand en fantastisk upplevelse.

Vi kommer fram till staden Å – världens ände – där vi ser måleriska ”rorbuer”. Rorbuer är små stugor som användes av fiskarna som övernattningsstugor, när de i början av året kom från hela Norge för att delta i det stora torskfisket. Idag är de flesta inredda som semesterstugor. I Å finns också ett torrfiskmuseum, vilket inte är en tillfällighet, eftersom den största exportvaran från Lofoten är just torkad fisk: torsk som har hängts till tork i 2-4 månader. Torkad fisk är en delikatess i Sydeuropa, där den kallas bacalao, och också en näringsrik rätt i stora delar av Afrika.

Från Å kör vi norrut igen och stannar första gången i staden Reine, som är ännu ett idylliskt fiskeläge med betagande omgivningar. Den traditionsrika fiskeorten ligger i en spektakulär fjord, vackert inramad av Lofotens höga berg och det blå ishavet.

Vi besöker också också staden Svolvær, som med sina 4.750 invånare är administrativt centrum i Vågan kommun i Nordlands län. Staden ligger på ön Austvågøya i skärgården längs Vestfjorden. Svolvær var ursprungligen en del av grannkommunen Vågan, som med staden Kabelvåg ligger lite väster om Svolvær. Det omfattande torskfisket i området gjorde Svolvær till ett viktig fiskecentrum och år 1918 fick den status som huvudort och Svolvær blev sin egen kommun.

Därefter reser vi tillbaka till Melbu efter en dag med massor av vacker natur.

(Dagens körsträcka är på sammanlagt ca 350 km.)

Det har blivit dags att lämna Nordnorge och vi beger oss mot flygplatsen i Evenes, och vi flyger hem med mellanlandning i Oslo.