Belgien

Belgarna och deras förfäder har i århundraden varit föremål för maktkamp och rikedom mellan växlande härskare, under vilka imperier och överherrar som romarna, de frankiska kungarna, den heliga romerska kejsaren, burgunderna, habsburgarna, engelsmännen, Ludvig XIV, Napoleon och den holländska kungen har suttit högst upp på maktens tron. 

Det var inte förrän 1831 som landet blev självständigt, och Leopold I utropades till Belgiens förste kung. Efter Napoleons nederlag på slagfälten utanför Bryssel 1815 hade det vid Wienkongressen beslutats att Holland, Belgien och Luxemburg skulle förenas under kungariket Nederländerna, men motsättningarna, inte minst de religiösa, var för stora och experimentet misslyckades. Medan de flesta belgare är katoliker, är majoriteten av holländarna protestanter. Men med fredsslutet efter trettioåriga kriget 1648 skildes vägarna åt för de norra och södra Nederländerna, eller vad som ungefär motsvarar de senare staterna Holland och Belgien.

Under 1800-talet upplevde Belgien stark ekonomisk tillväxt, delvis baserad på kol- och stålindustrin, och delvis på kolonierna i Afrika. Den belgiske kungen fick Kongo som sin personliga egendom, och kolonin utnyttjades grovt. Pengar från guld-, silver-, koppar- och diamantgruvor samt gummiplantager flödade in i landet från Kongo under de följande decennierna. Afrikamuseet, Justitiepalatset och triumfbågen i Parc du Cinquantenaire finansierades alla av kongolesernas hårda arbete och landets råvaror, liksom några av de stora avenyerna i Bryssel. I årtionden var miljontals afrikanska män, kvinnor och barn offer för ett omänskligt, kolonialistiskt system, där tvångsarbete, interneringsläger, piskning och stympning var dagens ordning. Idag debatteras det hur många som dog av hunger, undernäring och utmattning. Vissa historiker tror att upp till hälften av den inhemska befolkningen dog under Leopold II, men det är i vilket fall som helst ett mycket mörkt kapitel i landets historia. 

Både första och andra världskriget var också blodiga. Belgien var neutralt men invaderades under båda krigen. Efter andra världskriget var Belgien en av grundarna av Nato och Europeiska kol- och stålgemenskapen, senare Europeiska unionen. Båda organisationerna har nu sitt huvudkontor i Bryssel.

År 1950 var kungahuset nära att upplösas. Leopold III hade av många ansetts vara alltför tyskvänlig under andra världskriget, men katolikerna stödde kungen och en folkomröstning där 58 procent var för kungens återinsättning och 42 procent emot, orsakade strider på gatorna. De våldsamma händelserna delade landet i två delar: det katolska Flandern, där drygt två tredjedelar var för kungen, och det socialistiskt sinnade Vallonien, där mindre än hälften stödde kungen. Idag har steken vänt. Kungahuset har blivit en symbol för ett enat land. Det finns dock stora ekonomiska och sociala ojämlikheter mellan de två delarna. Gruvorna är stängda i Vallonien, och metallindustrin lider. Flera gamla industribyggnader används nu för kulturella ändamål, inklusive Charleroi, som har ett av Europas bästa fotomuseer beläget i en gammal fabriksbyggnad. Arbetslösheten är dock fortfarande särskilt hög i de tidigare gruv- och industristäderna. Det ser annorlunda positivt ut i Flandern, där man också hittar de städer som lockar flest turister till landet.

Hamnstaden Antwerpen är känd för sin diamanthandel, som är centrerad kring centralstationen, men också för flamländsk barockkonst och för att vara Rubens hemstad. På senare år har staden också blivit känd för sin spirande modescen. Den gamla delen av staden är byggd runt stadens katedral, som är den största i Belgien. Längs de kullerstensbelagda gågatorna kan man se hus från medeltiden. Området nordväst om Franklin Rooseveltplaats präglas av de många turkiska, afrikanska och kinesiska invandrare som bor här, medan den södra delen av staden är särskilt populär bland affärsmän och personer från den kreativa klassen.

Ungefär 40 kilometer från Gent ligger Brygge, som har bevarat sin medeltida arkitektur i en ovanlig grad. De smala kullerstensgatorna, krokiga husen och pittoreska broarna över tysta kanaler har gett staden en plats på UNESCO:s världsarvslista. Stadens storhetstid grundades på ullhandeln med England under högmedeltiden, då flamländskt tyg var känt. Välståndet innebar att invånarna hade råd att bygga sina hus i sten. När stadens hamn senare slammade igen förlorade den sin betydelse, men den ursprungliga medeltida stadskärnan bevarades till stor del. Staden är en av de mest besökta i Belgien, och den blev känd genom den becksvarta engelska succékomedin In Bruges från 2008, med bland andra Colin Farrell och Ralph Fiennes i huvudrollerna.