Apulien – Syditaliens bortglömda klack

Vi inleder resan med att flyga till södra Italien. 
Från flygplatsen i Neapel styr vi kosan genom landet till den lilla kuststaden Monopoli, där vi ska tilbringa vår vecka vid kusten. Vi blickar ut över det blå havet, kör längs gröna marker med vita hus, och längs vägen passerar vi ett antal pinjeträd och här och där vittnar en flock palmer om att vi har kommit en bra bit söderut. Undervägs blir det tid till at stanna, sträcka på benen och njuta en kopp kaffe. 

Vi inkvarteras på Hotel Torre Egnazia, som är ett strålande mellanklasshotell beläget vid kusten knappt 7 kilometer söder om Monopoli. Strax utanför hotellet hittar vi en vacker och bred sandstrand och alla badspekulanter kan ta sig ett dopp vid behov. Vi bor med halvpension vilket innebär att vi intar både frukost och middag på hotellet. 

Efter vår ankomst sent på kvällen checkar vi in på hotellet och njuter lite kallskuret. 

Dagens körning 300 km – 3,5 timme

Vi beger oss söderut och inåt landet mot dalen Val d’Itria, som skyddas som UNESCO-världsarv. Det är den så kallade Trullidalen, och här hittar vi en enastående samling unika byggnader med koniska tak (trullier) som nästan är formade som en igloo. När vi närmar oss lyser husen upp som i ett älvliknande landskap med grå toppluvor som sträcker sig bort mot horisonten. I staden Alberobello rör vi oss genom kvarteren Rione Monti och Aja Piccola som har över 1 500 trullier. Här hittar vi den största koncentrationen av dessa kalkstensbyggnader som samtliga byggts utan någon form av bindningsmedel. Här har man gjort sitt hus större genom att tillföra en ny sammanhängande trullo. Det här gör att vi hittar hus som byggts av 5 - 7 av de små gulliga, runda husen. Här finns även kyrkor byggda i flera våningar. De tjocka väggarna isolerar bra mot kylan på vintern, och på sommaren stänger de hettan ute. 

På äkta italienskt manér finns det många historier om varför man har byggt så särpräglat, och det finns säkert många olika versioner. Den mest populära versionen är att man lätt skulle kunna ta bort taket för att slippa betala skatt. 

Efter vårt besök i Alberobellos speciella värld ska vi få en snabb grammatiklektion i trullo, som blir flera trulli i plural, och så fortsätter vi till närbelägna Martina Franca.

Nu är det dags att smaka på det lokala vinet i närbelägna Martina Franca. Vi ska även smaka på några av råvarorna som den här delen av landet frambringar.  Här i södra Italien är solen givmild och jorden fruktbar. De knallröda tomaterna smakar som de ska och i september håller vindruvorna nästan på att sprängas av den söta saften; allt smakar bättre i den här delen av Italien. Vindruvorna mognar under sommarens heta strålar och styrkan hos den alkoholhaltiga drycken är en riktig stämningshöjare. Förutom vin ska vi även smaka på de lokala specialiteterna som ost, korv och annat smått och gott. 

Dagen avrundas i den lilla speciella staden Locorotondo, som har en vacker utsikt över det omgivande landskapet. Den runda staden finns med på listan över Italiens vackraste landsorter, I borghi più belli d’Italia. Vi har endast förflyttat oss åtta kilometer från Alberobello och redan är byggnadsstilen helt annorlunda. Den som besöker Locorotondo gör det för att se något speciellt utan för att uppleva den trevliga atmosfären med de små ringlande gatorna med vackra smidesjärnsbalkonger och gränder, och inte minst denna speciella stad som passande nog ska få bilda ram om eftermiddagens kaffestopp.

Dagens körning 70 km – 1 timme, 15 minuter

Vi börjar dagen med att köra norrut till Bari som är huvudstad i Apulien. Några säger så poetiskt att om Paris hade legat vid havet skulle det vara som ett litet Bari. Staden har en vacker hamnpromenad och det var här som medeltidens pilgrimer och korsfarare inledde sin seglats mot Det heliga landet, och vi hittar spår efter det i gatunamnet Via delle Crociate som betyder korsfararnas gata. Stadens små gator och gränder omgärdas av eleganta och raffinerade byggnader, och Bari är perfekt för en promenad eller shopping. 

Vi hittar även en hel gata där italienska damer sitter lugnt i skuggan och gör den berömda orecchiette-pastan, och det är ett sant nöje att se hur detta hantverk utförs mitt i den gamla stadskärnan. 
Här hittar vi även kyrkan St. Nicholas som rymmer benen efter helgonet med samma namn, som i vår del av världen förmodligen är mest känd som Santa Claus. Vi tillbringar eftermiddagen i den trevliga staden, får höra mer om dess historia och njuter av den charmiga stadskärnan. Vi hinner även ta en paus och känna oss lite italienska med ett glas vin på ett litet café och bara insupa ljuden av södra Italien.

Efter vårt besök i Bari sätter vi kurs in mot landet och följs sedan av oändliga fält av grågröna och krokiga olivträd. Man blir nästan hypnotiserad av de många träden, och det verkar som att vi har passerat alla Apuliens över 60 miljoner olivträd. Vi byter till minibussar som tar oss den sista biten upp mot det spännande byggnadsverket; vi tar till vänster och beger oss uppför en liten kulle och in i en tallskog. Vår buss omsveps av pinjeträd på båda sidor av vägen. De öppna paraplyformade träden påminner om en romersk härväg där soldaterna kunde vandra i skugga genom det solstänkta riket. Längst upp på kullen hittar vi den märkvärdiga och fascinerande byggnaden Castel del Monte. Vi ser åtta ortogonala torn som står på var sin sida av en ortogonal borg. Detta mystiska 8-tal finns överallt i byggnaden. Det är symbolen för evighet och återuppståndelse, och kanske är det även därför det ryktas att borgen byggdes för den Heliga gralen. En sak är säker – den imponerande byggnaden rymmer många hemligheter och spännande historier, och vi ska idag få veta mer om normanderna, tempelriddarna och inte minst kejsar Frederik II.

Många känner säkert till den spännande boken ”I rosens namn” av den italienske författaren Umberto Eco. Byggnaden har både inspirerat till biblioteket Aedificium i boken men ingick även i kulisserna till den spännande filmen med Sean Connery. Här ser vi islamiska inskriptioner, nordeuropeiska element och en väldigt annorlunda arkitektur, som alla gör detta till en väldigt spännande plats. Föga överraskande har UNESCO skrivit upp Castel del Monte på sin världslista över platser värda att bevara. Ta en titt i fickan, och se om du hittar ett litet oansenligt 1-centsmynt. På baksidan hittar du borgen som denna spännande kejsare och kung har lämnat efter sig som minnesmärke efter Hohenstaufen-släkten, vars makt försvagades efter Frederik II.

Byggnationen av den imponerande borgen påbörjades år 1240 under kejsar Frederik II:s styre, och stod färdig år 1250. Denna otroligt spännande historiska person var kung över Sicilien, senare kung över Tyskland, kejsare över det tysk-romerska riket, och kunde till slut kalla sig för kung över Jerusalem. Det var under den här perioden som det tysk-romerska riket nådde sin absoluta storhetskulmen, och senare territoriella makt. 
Frederik II lämnade Brindisi till förmån för Jerusalem år 1228 på sitt sjätte korståg, ett segerrikt korståg då den för övrigt exkommunicerade kejsaren via ett fredsavtal tog makten över Jerusalem, Nazareth och Betlehem under hela tio år, något som gjorde att han återigen släpptes in i påvens innersta krets. Möjligtvis var det just det här korståget som inspirerade till borgens speciella utformning och storlek. Trots att Frederik härskade över ett enormt rike och reste runt över hela Europa för att upprätthålla lag och ordning, fick den kunskapstörstande kejsaren även tid att skriva sitt äldsta kända verk om falkjakt ”De arte venandi cum avibus: konsten att jaga med fåglar. Dessutom hann han grunda det första statliga universitetet i Neapel. Frederik var en lärd man som värdesatte konst och vetenskap, han var en krigare som hatade att strida och hans eftermäle vittnar om en mjuk, men samtidigt brutal statsman med en otrolig framsynthet.

(Idag kör vi 200 kilometer – 3 timmar)

Dagens program börjar med den lilla staden Altamura som utgör en liten bit oförstört Italien. I motsats till många andra städer i Sydeuropa är den inte målad i färgsprakande pastellfärger som man så ofta ser i den här delen av Europa, utan har fått sitt behålla sitt ursprungsutseende i grått och vitt, vilket bidrar till att det känns som att tiden har stått still. Precis som i de flesta syditalienska småstäder är kvaliteten på maten av största vikt. Här utgör Altamura inget undantag, eftersom just här har man en högkvalitativ brödtradition, och brödet från just den här staden är idag berömt över hela Italien, och är en av de få brödtyper som har fått kvalitetsbeteckning DOP av EU. Detta innebär att brödet har högsta möjliga kvalitet. Hela vägen tillbaka till kejsar Augustus tid hyllades brödet av poeten Horats som år 37 f.Kr. utnämnde brödet till världens bästa bröd. Hantverkets hemligheter går i arv från generation till generation, och i Altamura hittar man den berömda ugnen Antico Forno di Santa Chiara, där man har bakat fantastiska bröd sedan 1423. Stadens landmärke är den romanska katedralen där byggnationen påbörjades år 1232 av Frederik II och senare har restaurerats flera gånger.
Ett av stadens spännande fynd i modern tid är den så kallade Altamura-mannen. År 1993 hittade man människofossiler i en grotta strax utanför Altamura, och det har visat sig att de utgör det äldsta DNA-provet från neandertalmänniskan som någonsin har funnits. Man tror att skelettet är mellan 128 000 och 187 000 år gammalt.

Sedan ska vi ta en titt på Basilicata, det gamla antika Lucania. Vårt första stopp blir en av Italiens märkligaste städer, nämligen den labyrintliknande grottstaden Matera som är med på Unescos världsarvslista och som år 2019 utnämndes till Europas kulturhuvudstad. Invånarna i den gamla grottstaden Sassi de Matera flyttades på 1950-talet till följd av bristande hygien i grottorna. Idag har man däremot flyttat tillbaka till de fascinerande grottorna, som nu är omvandlade till moderna och exklusiva bostäder och små lyxhotell. Vi besöker den kuperade staden som är delad i två: Sassi Barisano och Sasso Caveoso där de berömda klippbostäderna klamrar sig fast längs bergssidan. Historien om klippstaden går flera tusen år tillbaka i tiden, och man har grävt ut de omkringliggande klipporna och gjort bostäder i den honungsfärgade och mjuka vulkaniska tuffstenen. När man ser de spännande klippbostäderna och Materas spännande stadsplan skickas man tillbaka i tiden, och det är föga överraskande att Mel Gibsons film Passion of Christ använde Matera som bakgrund.  Vi hinner uppleva den spännande staden och kanske ta ett glas vin i den spännande staden. 

På eftermiddagen återvänder vi hem till Apuliens trygga famn igen, och inte minst vårt hotell som väntar på oss med middag. 

(Idag kör vi 185 kilometer – 3 timmar, 15 minuter)

Ostuni anses som en av de vackraste städerna i södra Italien. Staden är mer känd som La Città Bianca, den vita staden. Redan på avstånd bländas vi i morgonljuset av de små vitkalkade husen som tornar upp sig i landskapet, och nästan smälter samman med klippan Le Murge.

Staden sträcker sig i olika nivåer; trappor, gränder och gator avslöjar spår från medeltiden i form av välvda tak, klosterportar, kyrkor och utsikt mot det vackra havet i horisonten. Till fots upplever vi den historiska stadskärnan med katedralen och dess tillhörande piazzetta. Vi hinner titta närmare på de små butikerna och restaurangerna när vi rör oss runt längs de slingriga gatorna bland de vitkalkade husfasaderna. På stadens naturliga mittpunkt, Piazza della Libertà, hittar vi den stora utsmyckade kalkstenspelaren, och med utsikt över stadens mäktiga rådhus och San Francesco-kyrkan kan vi från ett café följa stadslivet över en stark italiensk caffè (Italiens motsvarighet till espresso).

De vita husen smälter samman med de övriga i rosa-bruna färger, och står i bjärt kontrast till det omkringliggande landskapet, med den nästan oändligt gröna naturen och dess azurblå hav. Det är den här kombinationen av det som skapats av människan och naturen som gör Ostuni till ett område väl värt att besöka.
Vi är tillbaka vid hotellet tidigt, och i dag har vi tid att njuta av livet vid vattnet, och om vi har turen på vår sida är vädret så fint att kan ta en promenad på stranden. 

 (Idag kör vi 70 kilometer – 1 timme, 15 minuter)

Vi styr kosan söderut och kör till Lecce i Salento, där vi inleder dagens äventyr. Rent utseendemässigt sticker den ut med sin elegans, kultur och konstnärliga rikedom. Staden kallas även för Söderns Florens. 
Lecces historia börjar cirka tre kilometer bort, vid havet. Här låg nämligen en grekisk stad som av självaste kejsare Hadrianus flyttades till sin nuvarande placering. När västromerska riket föll härjade olika folkslag runt i staden fram tills dess att den år 549 upptogs i bysantinska riket. Historien är ett äkta nätverk av olika härskare, bland annat saracener, lombarder, slaver och östgoter. En härlig blandning som gör kulturstaden med cirka 95 000 invånare till en tidskapsel i arkitektur och spännande arvegods. Det är just den unika arkitekturen och stadens levande universitetsmiljö som har gjort att allt fler har fått upp ögonen för denna mindre kända del av Italien. 

I Lecces historiska mitt är det barockarkitekturen som dominerar, och just här är den nästan vulgär. Staden är ett strålande exempel på denna stilart där intrikata detaljer utsmyckar fasader och kyrkor, och som besökare blir man överväldigad av åsynen. Under vår promenad genom de smala gatorna ser vi de vackra gula palatsen uppförda i den lokala tuffstenen. Denna mjuka kalksten, även kallad för Lecce-sten, är en av stadens största exportvaror och palatsens vackra utsmyckningar bär vittnesbörd om varför stenen har blivit så populär. Basilica di Santa Croce står stolt med sin imponerande fasad och vid den antika romerska teatern skickr vi tankarna några tusen år tillbaka i tiden. Lecce är oförglömligt med sina vackra bygnader, romerska lämningar, soliga små torg och trevliga kullerstensgator.

När vi har promenerat runt i staden är det dags för lunch på egen hand. Den som vill kan även besöka ett av de många caféerna i staden där vi kan njuta av folklivet på det vackra torget. 
På eftermiddagen beger vi oss till Otranto, en vacker stad med en fantastisk utsikt över Adriatiska havet. Staden består av trånga gator och sträcker sig på flera ställen hela vägen ut till havsklipporna. Otranto grundades av grekerna men både romare och osmaner har naturligtvis också haft ett finger med i spelet här.

Här promenerar vi längs de smala gatorna och svänger även förbi hamnen. Man kan inte annat än att känna historiens vingslag, även om nutiden tränger sig på i form av souvenirbutiker, restauranger och barer. Kanske vill någon titta närmare på Aragonska kastellet känt från boken Slottet i Otranto, av den engelske konsthistorikern Horace Walpole. Denna beskrivs som världens första gotiska roman. Den utspelar sig i och runt Otranto, även om verklighetens slott inte är tillnärmelsevis så ohyggligt som romanens.

Vi har avsatt tid åt att njuta av det azurblå havet som nästan leder tankarna till Maldiverna och Karibiens fjärran kuster. Kombinationen av blått hav och kalkstensklipporna har gjort att det fotogeniska Otranto ofta syns på framsidan till vykort, guideböcker och artiklar om området Apulien.

Det ska även nämnas att det närbelägna fyrtornet Capo d’Otranto är Italiens östligast belägna punkt, och besökare i området befinner sig hela vägen ner i klacken.

Idag kör vi 300 kilometer – 4 timmar

Vi kör direkt till staden Monopoli där vi gör ett stopp. Namnet stammar från det grekiska Monos-polis och betyder den unika staden. Staden har genom årtusendena lev på fiske. Vi promenerar runt i den vackra vita fiskeorten som genom tiderna har skyddats mot erövrare utifrån av ett fort med stora pampiga ljusa murar, där kanonerna en gång pekade ut mot havet. Idag är endast en handfull fiskare kvar med sina fiskespön som pekar förhoppningsfullt mot det azurblå havet. Vid den lilla hamnen ser vi stadens vackra blå fiskebåtar som vaggas i takt på Adriatiska havets mjuka vågor. Monopoli kan även stoltsera med en vacker katedral tillägnad Jungfru Maria, och vi promenerar längs hamnpromenaden och de karakteristiska blå båtarna, som erbjuder en vacker väg till den imponerande borgen Castello di Monopoli.

Polignano a Mare ligger högt uppe på den vita klippan, och här grundade grekerna staden Polis Neo som idag heter Polignano. Staden var en gång en stad som levde av navigering och maritim handel, men idag är den primära inkomstkällan turismen. De vitkalkade husen ligger högt upp bland klipporna med en vacker utsikt över havet. Vi strosar runt i stadens historiska nav där alla gottegrisar kan välja på olika glassmaker på en av stadens många gelaterior. Gelato är det italienska ordet för glass, och är ett hantverk som står högt i kurs i de här trakterna. Om vi har tur kan vi få se orädda ynglingar kasta sig ut bland de blå vågorna från de höga klippavsatserna! Under alla omständigheter får vi ta del av den vackra utsikten mot den lilla stranden mitt mellan de höga klipporna. Vi ska med andra ord komma ihåg att ladda mobilen så att vi kan ta många bilder. Kontrasten mellan det kristallklara blå vatnet, de naturligt ojämna klipporna och människans sirligt byggda murar och hus, skapar helt naturliga motiv. Allt medan vi tittar på folk i det vackra Polignano frestas vi kanske att följa Domenico Modugnos exempel och sjunga hans mästerverk Nel blu, dipinto di blu, mer känd som Volare.

Den vackra kuststräckan rymmer en myriad av grottor, bland annat exklusiva Grotta Palazzese: den världskända restaurangen som ligger i en grotta med en fantastisk utsikt över havet. Restaurangen har under flera år i rad korats som Italiens mest romantiska restaurang, och läget är fullständigt unikt, även om priserna är allt annat än prisvärda. För dem som vill äta lunch på en fiskrestaurang kan reseledaren föreslå ett trevligt lokalt stället där pris och kvalitet hänger ihop. Reseledaren tar emot beställningar några dagar i förväg. 

Dagens körning 50 km – 1 timme

Det är dags att vända hemåt och i kör därför till flygplatsen i Neapel. Här sätter vi oss återigen tillrätta på flyget som ska ta oss tillbaka hem efter en upplevelserik resa i det unika och härliga Apulien. 

Dagens körning 300 km – 3,5 timme